Inlagd: 31 maj 2010
Det är inte varje dag konsertbesökare
får instruktionen att inte jubla och applådera, men det är precis
vad jag och de övriga drygt 1400 i publiken i Filadelfiakyrkan får
innan Rufus Wainwright går upp på scenen.
Nya, becksvarta albumet "All Days Are Nights: Songs for Lulu" ska
framföras i sin helhet, ackompanjerat av ett bildspel på en
gigantisk bioduk. Ljuset slocknar och Rufus glider upp för
scentrappan i fjäderboa och med ett enormt svart släp. Ljudlöst
sätter han sig vid flygeln och river hastigt av Who Are You,
New York?.
Bildspelet består av ett minst sagt hårdsminkat öga som växelvis
iakttar, blinkar och gråter. Det ger faktiskt viss tid till
eftertanke och ibland tycker jag mig se små planeter istället för
ögon och med sina långa lösögonfransar påminner ögat emellanåt om
en elefants.
Avsaknaden av applåder gör stämningen ganska kall och hård. Rufus
själv verkar vara en helt annan person än den vi vant oss vid. Han
säger inte ett ord - det enda som bryter tystnaden mellan låtarna
är när han harklar sig eller dricker vatten.
Halvvägs in i plattan, i Shakespeare-tolkningarna,
verkar Rufus slappna av en liten aning och spelningen lyfter på
allvar. En elektrisk stämning infinner sig snabbt och det är bara
Les Feux d'artifice t'appellent
som inte känns helt klockren.
När de sista tonerna av Zebulon tonat ut, reser Rufus sig
och går symboliskt rakt in i det starka ljus som tänts vid
scentrappan. När han till slut försvunnit från scenen formligen
exploderar publiken i applåder och visslingar.
Del två inleds med att den Montrealfödde 36-åringen kliver upp på
scenen till publikens mäktiga bifall. Han är nu mer välbekant och
klädd i vit skjorta, färgglad väst och en illgrön scarf. För att
ytterligare förstärka kontrasten till det karga, svarta i del 1,
har scenen smyckats med ett femtiotal små, orangea ljuslyktor.
Rufus ser glad och nöjd ut, och när han sätter sig vid flygeln blir
det början på en rent fantastisk uppvisning i musikkonst.
Med en röst i toppskick och med tio av populärmusikens allra
flinkaste fingrar, skapar Rufus Wainwright något alldeles
extraordinärt. Grey Gardens, Nobody's Off the Hook, The
Art Teacher, Leaving for Paris No. 2 och
Dinner at Eight är alla moderna klassiker och sitter
absolut perfekt i Filadelfiakyrkan.
Rufus verkar stortrivas och kåserar kring melodifestivalen och
inte minst det svenska kungahuset och kronprinsessbröllopet. Han
blir dock smått förfärad när han inser att Victoria ju faktiskt
kanske är på plats - "If she's here, she's perfect!" säger
han och skrattar hjärtligt till publikens stora jubel.
Extranummer bjuds i form av fenomenala versioner av Poses och Going to a Town, samt
coverhyllningen till Rufus nyligen bortgångna mamma, Kate
McGarrigle; The Walking Song. Några ropar efter
Hallelujah, som Rufus pensionerade - om än tillfälligt
- tidigare i år, men jag tror ändå inte att någon enda i publiken
gick hem missnöjd över att inte få höra den.
Det här var nämligen, trots den småskakiga inledningen, en
alldeles förträfflig spelning. Rufus Wainwright är en av vår tids
allra största, vilket han tydligt visade ikväll.
Recensent: Anders Nilsson